kurt

Kan verkligen inte hitta hur jag stänger av understrykningen. Jag undrar när jag fuckade upp detta? Men det kanske går med en hederlig </u>? Vi får se. Nej, det gick inte. Haha, jag kanske kommer behöva byta ut min vackra design helt och hållet :(

Första inskolningsdagen gick såklart jättebra. Det finns fortfarande massa frågeställningar, särskilt genusorienterade. Det får vi ta hand om. Men relaterat till den här förskolestarten har jag börjat förstå varför det var så sjukt jobbigt när jag själv gick i förskolan. Eller "dagis", som det hette då! 

Min mor placerade mig hos dagmamma när jag var knappt ett år gammal. Jag ville inte alls vara där, och mamma tyckte det var skitjobbigt att lämna mig där på grund av detta, så jag behövde tydligen inte vara där så ofta. Vi flyttade när jag var två, och min lillasyster föddes därefter. Vi var hemma med mamma tills vi började på dagis när jag var fyra och min syster två. Och det funkade väl. Typ. Ibland. Men jag minns så väl alla gånger då jag ville hem. Sittandet i personalrum. Och ringandet till mamma från kontoret. Hur jag sen för första gången försökte beskriva min ångest, där i femårsåldern. "Mamma, det är varmt i magen." "Jamen vad bra!", svarade mamma. Såklart. Det lät ju bra. Men den där känslan har följt mig ända till idag. Min ångest bor oftast i magen. 

 

Hur som helst, så har jag nu börjat förstå att kanske min mammas jobbiga känslor färgade av sig på mig. Jag kände nog hur jobbigt det var för henne. Jag vill inte smitta mitt barn på samma sätt. Sjukt att inse saker som påverkat en så länge. För jag har haft den där lämnad på dagis-känslan så många gånger. Det är samma känsla som den jag får när jag blir lämnad av någon kär. Sjuk separationsångest. Ah, känslor.

Ni får verkligen ursäkta, men jag kan inte få bort understrykningen av texten just nu. Helt otroligt störigt. Men det blir ju åtminstone tydligt!

Jag mår dåligt när jag tänker tillbaka på min förskoletid, och imorgon börjar inskolningen av min tvååring. Jag är jätteglad över att vi kunnat vara hemma med henne ända tills nu, men femton timmar i veckan borde inte göra henne skada. Hon kommer ha jättekul och inskolningen kommer gå som smort. Ändå finns det några orosmoln på min himmel.

 

När vi besökte förskolan för några dagar sedan, var det inte så många barn där. Kanske sju, åtta stycken. Två vuxna. Ett par tvååringar vaknade ur dagvilan medan vi var där, och den ena (en pojke) fick mysa hos en vuxen en stund innan han blev lämnad ensam med snuttefilt och napp, fortfarande nyvaken och trött och sittande på en bänk. Efter en stund gick vuxen 2 fram till barnet och tog ifrån det snutte och napp (de får bara ha dessa när de vilar). Barnet gnydde bara till lite, och satt kvar en liten stund innan det gick iväg bakom huset där ingen var. Jag undrar vad han tänkte. Och vad han kände. Kanske inget särskilt? Det kanske bara är jag?

 

Det andra nyvakna barnet stod en lång stund på farstubron i sina stövlar och bara stirrade. Ingen brydde sig. Efter den långa stunden började det leka med de andra barnen. Undrar vad barnet tänkte. Det kanske var helt i sin ordning allt. Det kanske bara är jag

 

 

Sedan till det andra jag funderar över. Hur ska en göra för att smidigast förklara för förskolepersonalen att ens flickebarn ska leka med alla barn och inte bara såna med snippa? Förskolepersonal brukar ju vara så vurmande över det att barn ska lära sig umgås med andra, "det ska de ju göra i resten av livet!!!". Hur tänker de då när de trycker ihop flickor med flickor och pojkar med pojkar? Är det för att lära dem passa in i det könssegregerade samhället? Troligen. Således: vi måste lära barnen umgås med andra MED SAMMA KÖN, ty män och kvinnor spelar i olika ligor och så kommer det alltid vara. Jahopp. Vad BRA, verkligen.

 

Sen har vi den där andra skräcken jag har: magsjukeskräcken. Trots att det är min största fobi, känns det som ett sånt litet och fånigt problem i jämförelse. Jag tror det är bra. Men samtidigt är jag nyfiken på hur rutinerna vid utbrott ser ut. Åh. 

 

Ska prata med min syster, förskolläraren sen. Hon kanske kan ge mig lite lugn.

 

När det här kaosartade feministiska uppvaknandet är "över", dvs när jag vaknat, ska jag bestämma mig för vilken grad av patriarkat JAG kan acceptera. Hur mycket förtryck funkar för MIG?

Nä, men allvarligt. Kan en inte hantera någon som helst nivå av män känns det som att det kommer bli skitjobbigt. Lesbisk separatism kanske funkar på ett plan; men män och patriarkala strukturer kommer ju alltid finnas där. Samtidigt är det självklart att vi måste slåss mot just dessa och inte bara ta emot all skit. Den som låter sig förtryckas och sedan står för det, befäster väl bara dessa strukturer? 

 

Men. På det privata jetplanet. Där måste jag bestämma hur mycket klapp på rumpan, kommentarer om mitt utseende, mansplaining, uteblivna orgasmer och ansvar för familjen och känslor JAG kan ta och acceptera. Det kanske funkar till en viss gräns. Vi får se.

Det är för komplicerat att förklara hur glad jag är över att jag börjat kunna prata med min mor och öppna mig för henne. Våga visa mig sårbar. Och att jag kan lyfta frågor utan att vara rädd. Heja!

 

Det är för konstigt för er att förstå hur lättad jag är över att ha skickat in ansökan om bostadsbidrag äntligen.

 

Allt som verkar så litet och obetydligt är delar av något mycket större. Jag ska nu börja sortera papper. Jag ska placera dem i PÄRMAR sådär som jag gjorde förr. Sådär som alla gör! Utom de i lyxfällan, och så vi. 

 

Bort med allt skräp så jag kan se något lite tydligare.