kurt

Första inskolningsdagen gick såklart jättebra. Det finns fortfarande massa frågeställningar, särskilt genusorienterade. Det får vi ta hand om. Men relaterat till den här förskolestarten har jag börjat förstå varför det var så sjukt jobbigt när jag själv gick i förskolan. Eller "dagis", som det hette då! 

Min mor placerade mig hos dagmamma när jag var knappt ett år gammal. Jag ville inte alls vara där, och mamma tyckte det var skitjobbigt att lämna mig där på grund av detta, så jag behövde tydligen inte vara där så ofta. Vi flyttade när jag var två, och min lillasyster föddes därefter. Vi var hemma med mamma tills vi började på dagis när jag var fyra och min syster två. Och det funkade väl. Typ. Ibland. Men jag minns så väl alla gånger då jag ville hem. Sittandet i personalrum. Och ringandet till mamma från kontoret. Hur jag sen för första gången försökte beskriva min ångest, där i femårsåldern. "Mamma, det är varmt i magen." "Jamen vad bra!", svarade mamma. Såklart. Det lät ju bra. Men den där känslan har följt mig ända till idag. Min ångest bor oftast i magen. 

 

Hur som helst, så har jag nu börjat förstå att kanske min mammas jobbiga känslor färgade av sig på mig. Jag kände nog hur jobbigt det var för henne. Jag vill inte smitta mitt barn på samma sätt. Sjukt att inse saker som påverkat en så länge. För jag har haft den där lämnad på dagis-känslan så många gånger. Det är samma känsla som den jag får när jag blir lämnad av någon kär. Sjuk separationsångest. Ah, känslor.