förskoleångesten.
Jag mår dåligt när jag tänker tillbaka på min förskoletid, och imorgon börjar inskolningen av min tvååring. Jag är jätteglad över att vi kunnat vara hemma med henne ända tills nu, men femton timmar i veckan borde inte göra henne skada. Hon kommer ha jättekul och inskolningen kommer gå som smort. Ändå finns det några orosmoln på min himmel.
När vi besökte förskolan för några dagar sedan, var det inte så många barn där. Kanske sju, åtta stycken. Två vuxna. Ett par tvååringar vaknade ur dagvilan medan vi var där, och den ena (en pojke) fick mysa hos en vuxen en stund innan han blev lämnad ensam med snuttefilt och napp, fortfarande nyvaken och trött och sittande på en bänk. Efter en stund gick vuxen 2 fram till barnet och tog ifrån det snutte och napp (de får bara ha dessa när de vilar). Barnet gnydde bara till lite, och satt kvar en liten stund innan det gick iväg bakom huset där ingen var. Jag undrar vad han tänkte. Och vad han kände. Kanske inget särskilt? Det kanske bara är jag?
Det andra nyvakna barnet stod en lång stund på farstubron i sina stövlar och bara stirrade. Ingen brydde sig. Efter den långa stunden började det leka med de andra barnen. Undrar vad barnet tänkte. Det kanske var helt i sin ordning allt. Det kanske bara är jag
Sedan till det andra jag funderar över. Hur ska en göra för att smidigast förklara för förskolepersonalen att ens flickebarn ska leka med alla barn och inte bara såna med snippa? Förskolepersonal brukar ju vara så vurmande över det att barn ska lära sig umgås med andra, "det ska de ju göra i resten av livet!!!". Hur tänker de då när de trycker ihop flickor med flickor och pojkar med pojkar? Är det för att lära dem passa in i det könssegregerade samhället? Troligen. Således: vi måste lära barnen umgås med andra MED SAMMA KÖN, ty män och kvinnor spelar i olika ligor och så kommer det alltid vara. Jahopp. Vad BRA, verkligen.
Sen har vi den där andra skräcken jag har: magsjukeskräcken. Trots att det är min största fobi, känns det som ett sånt litet och fånigt problem i jämförelse. Jag tror det är bra. Men samtidigt är jag nyfiken på hur rutinerna vid utbrott ser ut. Åh.
Ska prata med min syster, förskolläraren sen. Hon kanske kan ge mig lite lugn.
Kommentarer
Trackback