färdig
Hej bloggen!
Mitt feministiska uppvaknandes säck har knutits ihop! Jag är inte längre förvirrad. Nu kan jag se med klarhet på patriarkatet och vad det gör med oss.
Då är det väl bara att gå vidare med nästa partition i huvudknoppen. Typ val och vilja. Vad vill jag? Förr kände jag att "jag vill väl ingenting; jag är nöjd så här" och det är väl en okej och skön känsla MEN... Varför känner en så? Är jag bara rädd för att misslyckas? När jag var nitton drömde jag om att bli hemmafru. Jag ville inte jobba. Jag vågade inte jobba. Nu har jag börjat förstå att det kanske finns något för mig. Att jag kan behöva något som ger social och mental stimulans.
Jag vet att jag inte ska göra något hjärndött på mitt nästa jobb. Och sen vill jag ha sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.
Igår överraskade jag mig själv genom att önska att min man skulle ta över föräldraledigheten. Min och hans vardag ser väldigt olika ut just nu, och måste typ även göra det, vilket kan kännas frustrerande. Nu, till exempel, är han på tjänsteresa och har storbarnet gråtit efter honom? Nej. Jag vill att storbarnet ska gråta efter honom lika mycket som efter mig.